F3A VM 2007 Argentina
- Av David Lundström -
När jag kommit hem från Argentina lovade jag att sammanfatta lite intryck från VM. Det blev sedan julrush, nyår, följt av mycket på jobbet mm. Jag påbörjade en ambitiös artikel i december, men fick annat för mig. Det är nu slutet på februari och jag har äntligen kommit mig för att börja skriva igen. Därmed kan man väl se detta som delvis inaktuellt, men jag skriver ändå då jag för min egen skull tycker det är kul att sammanfatta mina upplevelser.
Som många säkert redan vet så gick F3A VM 2007 i Argentina under november månad. Arrangemanget var förlagt till staden Santa Fe som ligger ca 40 mil nordväst om Buenos Aires. Sverige representerades av undertecknad, samt min fru Alionka som fick agera lagledare och medhjälpare. Utöver detta så var även vår meriterade domare Bengt-Erik Söderström inbjuden att döma. Tyvärr så hade ingen av de andra lagmedlemmarna möjlighet att åka.
Förberedelser
Att åka på en sådan här resa kräver rigorösa förberedelser. Dels i form av träning, men också till stor del att förbereda den utrustning som skall medföras. Bara att boka flygresan visade sig vara lättare sagt än gjort. Det knepiga är att få med sig flygplanet och utrustningen som bagage på flyget. Dels för att det är skrymmande till storlek och dels för att det väger en hel del. I princip alla flygbolag kan acceptera ”oversized” bagage, men priset man får betala är då i regel €30 per kilo(!). Det drar iväg fort om man har ett modellflygplan emballerat i en stor ”hanteringssäker” plywoodlåda. Det visade sig att mitt flygplan skulle kosta mellan €800-900 enkel väg på det viset. Nästan alla flygbolag har dock en klausul för det man kallar ”sportutrustning”. Priserna för sportutrustning varierar mellan bolagen men som jämförelse kan sägas att min utrustning skulle kosta mellan €80 - €160 för samma resa. Intressant! Vad är då sportutrustning? Här finns det utrymme för tolkning. Givetvis måste ett modellflygplan vara klassat som sportutrustning när en representant för Sverige skall ut på ett VM inom flygsport. Flygbolagen har dock en annan uppfattning. Att prata om FAI, Flygsportförbund, Riksidrottsförbund mm har liten inverkan. Underligaste samtalet jag hade var nog med Alitalia. När de inte kunde argumentera emot mina starka argument för sportutrustning så lade de på luren. Man häpnar!! Om någon för övrigt vill höra vad jag tycker om Lufthansa så fråga mig privat. De sålde mig en biljett, med löfte om att klassa bagaget som sportutrustning, men ändrade sig sedan och krävde €800 x 2 för modellen!! Till slut hittade jag hyfsat billig biljett med British Airways där jag kunde ta med mig modellen till ett vettigt pris (1100kr extra per resa), och om det var sportutrustning eller inte brydde de sig inte om.
Väl framme i Argentina så pratade jag med andra tävlanden om hur de löst sina resor. Jag fick lite olika tips, men flertalet hade fått hjälp av sina nationella organisationer. Jag hade naturligtvis frågat SMFF om de kunde hjälpa, men förmodligen borde jag i stället ha gått med en förfrågan till FSF eller Riksidrottsförbundet. I den senare måste det ju definitivt finnas kunskap om hur man bäst fraktar sportutrustning. Nåväl, man får konstatera trots allt att man är liten som RC flygare.
Att packa bagaget var också lite intressant. Åker man över atlanten för att tävla på ett VM vill man absolut gardera sig med reservdelar, verktyg mm utifall något skulle behöva bytas ut. Samtidigt går det inte packa för mycket då bagagevikten inte får bli för hög. Med tanke på bagageproblemen valde jag också att enbart ta med mig en modell vilket satte krav på att allt måste dubbleras (motor, servon mm). Jag valde att packa den mesta av elektroniken i handbagaget. Dvs min radioväska. Jag kan säga att ja kände mig rätt så lång i armarna efter att ha vandrat runt på Heathrow i 6 timmar med en dryga 10kg tung radioväska.
Träningen innan avresa lades upp så att jag försökte flyga minst 3ggr i veckan genom hela oktober. Lyckligtvis stämde vädret så pass bra att det gick genomföra. Jag tog ledigt på jobbet några förmiddagar för att kunna hinna ut och flyga. En nackdel med att flyga den här tiden på året är att väderleksförhållandena är betydligt enklare än på sommaren. Kall höstluft ger mer motorkraft, ”krispigare” kvickrollar etc, men framförallt så är luften utan termik. Även blåsiga dagar känns det betydligt mindre turbulent än på sommaren. Träningen gick i alla fall väldigt bra. Jag kände mig i toppform. Utrustningen fungerade perfekt. Det var med spänd förväntning som jag slutligen packade ner flygplanet och klargjorde avresan. Veckan innan avresan så fick jag även hem den nya YS170 motorn från Bernt på RC Sweden. Jag hann precis provflyga med den innan det var dags för att packa.
Resan
Väl på flygplatserna gick allting förvånansvärt smidigt. Vid bytet i London fick jag bekräftat innan ombordgång att modellen fanns med i bagaget. Framme I Argentina så levererades bagaget prydligt utan syn på skador. När jag kom rullandes med väskorna mot tullkontrollen så blev jag givetvis stoppad. Attityden hos tullmännen var rätt stöddig, men jag hade förberett mig på vilka frågor de kunde tänkas ställa och lyckades avvärja deras försök att sätta käppar i hjulet. Det tog ca 10 minuter att få passera, vilket jag i efterhand fått veta var ovanligt lite jämfört med många andra nationer. Jag har en känsla att min spansktalande fru var den största hjälpen här. Det blir lite svårare för dem att köra runt med en då. Tyskarna hade tex. fått sitta i 3 timar och fylla i papper innan de kom igenom. När tullen var passerad så väntade en gentleman med skylten ”Mr Lundstrom” i entréhallen. Det var vår transport till hotellet. Arrangörens officiella resebolag ordnade gratis transport mellan Buenos Aires och Santa Fe om man bara bokade hyrbil via dem. Två män körde oss sedan de 40 milen till Santa Fe. Skönt då man efter resan inte var helt sugen på att ge sig ut på långfärd körandes bil.
 |
 |
 |
 |
Träning
Väl på plats möter jag resten av de Nordiska tävlingsdeltagarna. Dvs Ola Fremming från Norge. Inga danskar eller finländare har haft möjlighet att åka tyvärr. Våra vänner Shane och Sinead från Irland är också där. Vi har samordnat så att vi bor på samma hotell. Ola har anlänt några dagar före mig och har redan sonderat ut vilket träningsfält som är det bästa. Träningsfältet ligger ca 40 min bilkörning nordväst om Santa Fe, nära staden Esperanza, och är ett stort gräsfält intill ett fullskala sportflygfält. Fältet är mycket väl lämpat för F3A och tillåter flygning i två riktningar med 90 graders förskjutning. Till vår stora förvåning så är det inte många andra tävlanden som hittar dit. Ola och Shane har flugit där redan två dagar tidigare, helt ensamma (!). Mina första 2 dagar tillkommer inga nya piloter heller och jag får gott om träning. Nyttigt då luften känns betydligt annorlunda mot hemma. Dag 3 börjar det anlända fler tävlanden. England, Colombia, Ecuador, Canada mm dyker upp. Spännande då man får se andra börja flyga. Min bedömning då är att man inte ligger så illa till. Även USA dyker upp till slut upp. USA har ett annorlunda lag än tidigare år. Chip Hyde är inte längre med utan har bytts ut av unge Andrew Jesky. Detta är nog orsaken till varför de verkar mera avslappnade och harmoniska än tidigare år. Jag måste dock säga att som de flög på träning just då var inte så imponerande. Givetvis flög de bättre än man själv presterade, men ändå lite av en besvikelse. Man kan dock undra om det är taktik eller nerver. De flög alla betydligt bättre senare på tävlingen.
En sak som gjorde träningsdagarna till ett sant nöje var lokalbefolkningen. Många från klubbens ordinarie medlemmar kommer ut på dagarna för att se oss flyga. Här skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om dessa vänliga människor. De behandlar oss som stjärnor och är väldigt måna om att vi skall trivas. De är väldigt stolta människor och en den ena efter den andra kommer fram och artigt presenterar sig samt berättar snudd på hela sin livshistoria. Inte så många kan engelska, men Alionka får agera tolk allt som oftast. Många av dessa människor kommer man att minnas. Konstnären som flyger stingrocka, förlossningsläkaren som kommer ut i gröna arbetskläder och säger att han fått lite extra tid då hans senaste patient fått fördröjning i verkarna. Mathias med sina foamies, Carlos som varje dag kom med gåvor (vinflaskor, frukter, godis mm). Man blir ödmjuk över vänligheten hos dessa människor. Ett extra omnämnande är ändå Juan ”Colo” Sinner, med fru Ana värd. Colo tog ledigt från jobbet nästan hela veckan för att vara ute med oss på fältet. Han och Ana bjöd även på en makalös grillfest. Det här med kött är verkligen något de kan i Argentina. Vi kom väl överens med familjen och umgicks även en del utanför fältet. Vi håller kontakten fortfarande.
Några bilder…
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Bilen.
Man kan häpnas över hur en del saker arrangeras i Argentina. Jag hade bokat en bil av typen Chevrolet (Opel) Corsa. Det var den billigaste bilen de hade och för att spara pengar så hade jag bokat bilden lagom till dagen efter framkomsten. Dvs så att jag skull kunna hämta ut den i Santa Fe samma dag som jag tänkte ut och träna. Jag hade i förväg gjort upp med resebolaget så att jag skulle få bilen levererad till hotellet klocka 10. Mycket riktigt så dyker bilen upp där. När jag får bilen så konstaterar jag att den inte alls ser ut som den Corsa jag varit och mätt upp i Sverige. Detta är någon form av sedanmodell som verkligen ser kompakt ut. Att få in flygplanet på något vettigt sätt ser knepigt ut. Jag ställer givetvis frågan om det är möjligt att ta en annan bil. Killen bleknar då och blir nästan lite upprörd och menar att sådant skulle jag ju givetvis ha talat om i förväg. Det visar sig sedan att han precis har kört upp bilen från Buenos Aires!! Man förvånar sig över hur detta kunnat gå till. Det skulle för dem varit mycket enklare att ordna en bil av motsvarande storlek i Santa Fe, alternativt att de kunde ha kört upp oss i just denna bil dagen innan. Nåväl arbetskraft är billigt i Argentina, så väl som bensinen vilken ligger på knappt 4 kronor litern. Jag får samtidigt berömma deras servicevänlighet då de genomgår allt detta strul bara för att kunna erbjuda precis det jag beställt. Efter lite justeringar i interiören så fick jag även in modellen. Passade helt perfekt. Jag fick aldrig några förfrågningar från hotellpersonalen varför jag förvarade ett baksäte på rummet.
Tävlingen
Efter några dagars träning i Esperanza så är det så dags för tävling. Det här är första gången någonsin som F3A VM var förlagt till Sydamerika. Inför detta VM var totalt 84 piloter anmälda. Detta är ovanlig lite om man jämför med tidigare år, men ändå kan man konstatera att F3A VM är den onekligen största tävlingen i RC sammanhang. Ett F3A VM avgörs vanligtvis på 7 dagar. De 4 första dagarna går åt till grundomgångar där programmet P-07 flygs. Varje pilot flyger en start per dag. Dvs 4 starter totalt. Efter grundomgångarna avancerar den övre tredjedelen vidare till semifinal. I semifinalen flygs det betydligt svårare F-07 programmet och varje pilot gör två starter. Slutligen avancerar de 10 högst rankade piloterna till finalflygningar. Finalerna består av flygningar med både F-07 programmet och okända program vilka utdelas på kvällen innan finalen. Invigningen gjordes den 10 November och därefter var tävligen igång.
Några bilder från invigningen
Grundomgångar
Flygfältet som valt att användas ligger i Sauce Viejo, strax utanför Santa Fe. Detta är stadens officiella flygplats och trafikeras genom hela tävlingen av vanligt flyg. Det var dock väldigt få starter per dag så tävlingen behövde bara avbrytas några gånger. Flygfältet ligger i det stora slättlandet Pampas (Che Guevaras hemtrakter för övrigt) och väder och vind styrs huvudsakligen av den intilliggande Paraná floden. Det enorma plattlandet gör att vindarna gärna blir starka. De flesta dagarna blåser det en frisk eller hård vind. Antingen rakt framifrån eller rakt bakifrån. De flesta flygningar gjordes således i sidvind.
Den stora frågan alla ställde sig inför detta VM var om det japanska underbarnet Tetsuo Onda skulle kunna ha en chans på mästartiteln. Christophe Paysant-Le Roux (”CPLR”), Frankrike, har envist hållit fast i sin titel sedan 1999. Onda debuterade som 18 åring 2003 och kom då på 4 plats. 2005 tog han silver och det var nog många som inför 2007 höll honom som segertippad. Under grundomgångarna så gick det inte avslöja vem av dem som var den bättre piloten. Grundomgångarna är rätt så oviktiga för dessa individer, men CPLR visade i alla fall vägen genom att vinna 2 av de 4 omgångarna, medan Onda bara vinner 1.
En sak som slår mig under grundomgångarna är hur den genomsnittliga nivån har stigit under de år jag har hållit på. Alla flyger verkligen bra. Även mindre etablerade nationer som Ecuador, Ryssland etc flyger riktigt bra. Detta syns även i råpoängen i flygningarna. Medelpoängen idag (sett över alla piloter) ligger betydligt högre än den gjorde på mitt första VM 2003. Om denna utveckling håller i sig så kommer det att bli väldigt tufft i framtiden.
I övrigt finns det inte så mycket att säga om grundomgångarna egentligen. Inga stora överraskningar. Inga nya stjärnskot. Inga stjärnor som faller heller. Det var intressant att se Quique Somenzini åter flyga. Han har varit borta från VM sammanhang sedan 2003. Han flyttade efter det från hemlandet Argentina till USA, men har pga medborgarskapsproblem inte kunnat vara med i USAs lag förrän nu.
Prestation
För min egen del så gick det väl hyfsat. Jag har haft en fantastisk tävlingssäsong 2007 och min målsättning inför VMet var att nå semifinalen. Detta innebär att placera mig inom topp 27. En tuff målsättning men inte orimlig.
Dag 1 så lossnar propellern vid start och jag får hastigt slita fram verktygen för att börja skruva. Jag får igång motorn i tid och gör en riktigt bra flygning. Flygningen blir dock något stressad och jag når inte riktigt upp till min fulla standard.
Dag 2. Nu startar motorn helt ok och jag gör en bra flygning. Klart bättre än föregående dag. Domarpoängen är dock lite märklig. Jag ser ingen riktigt korrelation mellan poängen och hur jag flög. Jaja så kan det vara ibland. Det är ju en bedömningssport så det hör till att få gnälla lite på domarna.
Dag 3 så gör jag åter en god start och får ok domarpoäng. Jag ligger för närvarande precis inom semifinalplats om man räknar råpoängen, men det är otroligt tajt. Jag räknar dock ut att om man normaliserar efter de bästa piloterna i respektive omgång så faller jag utanför semifinal så det vill till med en kanonbra sistaflygning.
Dag 4 har vädret slagit om fullständigt. Vinden har ökat markant och är det värsta jag varit med om i VM sammanhang. Riktningen är precis rakt mot mig och oturligt nog är jag först att starta på morgonen. Vid sådana förhållanden är det i princip hopplöst att göra sin bästa start i tävlingen, men jag är dock fast besluten om att göra gott ifrån mig. Jag brukar kunna flyga riktigt bra i vind. Tyvärr så går det riktigt dåligt. Orsakerna är flera. Kepsen blåser av i första manövern. Jag får sedan problem med solen som tidigt på morgonen ligger väldigt nära sektorns vänstra sida och bländar mig. Vinden får också ögonen att börja rinna. Huvudsakliga problemet är dock att jag missbedömer mina vindkorrigeringar, flyger lite för sakta och kommer för nära redan i första manövern. Lyckas inte riktigt korrigera till det och gör en dålig manöver 2 och 3 också. Mina synproblem har viss betydelse här, men i slutändan är det bara jag som är klantig/dåligt förberedd. Jag vet redan efter dessa 3 manövrar att semifinalplatsen är borta och luften går ur mig. Jag flyger igenom resten av programmet, men utan att egentligen försöka. Jag känner mig riktigt besviken efteråt. Tråkigt sätt att avsluta ett VM på. Jag är dock inte ensam då även många andra piloter gör riktigt pissiga flygningar i vinden. Faktum är att många till och med skadar sina modeller i landningen. 90 grader kraftig sidvind och turbulens gör det besvärligt att landa på den smala asfaltbanan. Man kunde nästan tro det var en skalatävling som en del studsar runt (Sorry skalafolk)
När resultatet kommer så visar det sig att jag slutat på en 33 placering. Det är väl inte fullt så bra som det hade blivit om jag flugit på topp, men I det stora hela får jag egentligen vara ganska nöjd. Jag har tagit min bäste VM placering hittills samt gjorde faktiskt 3 ok omgångar. Jag fick också flertalet positiva utlåtanden från andra piloter som gillade min flygstil. Gladeligen skall sägas att Ola Fremming i alla fall går vidare till semifinal. Ola flyger fantastiskt och ligger efter grundomgångarna på plats 20! Kjempefint!
Semifinalen.
I semifinalerna så håller den hårda vinden i sig och bjuder på utmanande förhållanden. De flesta piloter bemästrar det dock bra. Onda och CPLR är det åter som har toppstriden. Nu börjar det snart visa sig vem som är störst. Pratet som går är att Onda nog har övertaget lite. CPLR vinner dock flest omgångar och ligger således i pole position inför finalerna.
Ola flyger fortsatt mycket bra i semifinalen och lyckas t.o.m. avancera upp till plats 18. Detta är hans bästa VM placering någonsin. En fantastisk bedrift måste jag säga. Stort grattis!