• Regler
• Flygprogram
• Att tävla
• Dokument
• Kontaktpersoner

F3A VM 2007 Argentina (sid 2)

Finalerna

Topp tio går vidare till final. Utav dessa 10 så representeras 3 kompletta landslag, Frankrike, Japan och USA. Vilken otrolig prestation från dessa nationer! Den sista platsen kneps av en liten Italienare, Sebastiano Silvestri. Finalerna består av 4 flygningar. Två F07 program och två okända program. Totalresultatet beräknas så att varje pilot tar poängen från det bästa F07 programmet och det bästa okända programmet. Första omgången (F07) vinns av Onda. Andra omgången (okänt 1) vinns av Jason Schulman (USA). Han är en otäck begåvning på okända program. Inför 3 omgången (F07 igen) så är CPLR märkbart pressad. De två första omgångarna har inte gått perfekt och det behövs nästan att han vinner de två sista för att han skall kunna behålla titeln. I startboxen ser han superladdad ut, och i flygningen sedan ser det ut som om den gamla CPLR är tillbaka. Början ser strålande ut och det hela ser ut att gå mot en vinst, men efter halva programmet så stannar motorn! Onda vinner därmed omgången, vilket dock inte gör honom någon större nytta då han redan vunnit den första F07 rundan. Sista omgången körs det andra okända programmet. Detta vinns av CPLR. Resultatet avslöjas dock inte och det blir till spekulationer om vem som vunnit. De flesta tror på Onda.

När det gäller Onda vrs CPLR så tycker jag personligen att när CPLR får till det så har han övertaget. Han har en överlägsen kontroll på flygplanet. Tex så ligger han avståndsmässigt bättre än sina motståndare. Han låser verkligen på ett fast djup och håller detta konsekvent inom några meters marginal. Onda har sämre kontroll i djupled, men jag upplever honom som en jämnare pilot än CPLR. Onda gör i princip inga dåliga flygningar. CPLR håller mer varierande kvalite och får ibland mera poäng än han förtjänar. Vilken som därmed är den bättre piloten låter jag vara osagt. Onda verkar vara i uppgång, medans CPLR är på nedgång.

Vid prisutdelningen senare så utropas QUIQUE SOMENZINI som vinnare. Jag tror alla, om inte minst mr Somenzini själv, höll på tappa hakan. Quique vann inte en enda omgång men ändå vann han mästerskapet!! På sätt och vis hade han överskuggats av CPLRs och Ondas uppgörelse. Han låg konsekvent strax bakom de båda, men CPLRs motorbortfall ändrade allt.
Personligen var jag lite förvånad av att Somenzini vann, då jag inte upplevt hans flygningar som fullt så bra. Jag kan dock ha stört mig på beteendet av hans dubbeldäckare som märkbart hoppade omkring i turbulensen värre än vad monoplanen gör. Symmetrimässigt så såg det dock bra ut vilket är vad domarna tittar på. Det är bara att gratulera Somenzini. Det måste vara fantastiskt för honom att få ta hem titeln i sitt gamla hemland. Detta är han väl värd!

Lagmässigt vinner Frankrike. En välförtjänt seger till ett ungt och mycket skickligt lag. 2a kommer USA och 3a är Japan.

Ytterligare bilder från tävlingen finns i galleriet.

Teknik

Vid VM brukar det oftast visas upp nya modeller och ny spännande teknik. Det var dock ovanligt få nyheter detta VM. Den enda nya modell som visades var Pass-Port från CA Models, men den var utom tävlan. En annan nyhet är att tillverkaren ZN-Line skall börja producera modellen Axial som konstruerats av den före detta konkurrenten Patrick Lemonnier (PL Production).

YS brukar ofta visa nya motorer i samband med VM men detta år så fanns inget nytt. Det ryktades om att de eventuellt jobbar med en boxermotor, men sådana rykten har florerat förut utan att det resulterat i något. OS och andra sidan visade sin nya 200FI motor. En fyrtaktsmotor till vilken de kopierat YS finurliga kompressorteknik, samt försett den med en elektronisk bränslereglering (likt tidigare FI motorer). OS hade sponsrat ett flertal piloter som använde motorn i tävlingen. Motorn har möjligen mer kraft än YS 170, men då den kostar betydligt mera så ser jag egentligen inget behov av den. YS 170 är i mitt tycke en bättre motor.

På radiosidan så är det som vanligt Futaba eller JR som gäller. Grovt uppskattat så ligger det kring 50/50. Futaba har möjligen gått om något i popularitet med sin T14MZ radio vilken användes av många piloter.

2,4GHz tekniken har ännu inte adopterats bland F3A flygarna. Endast en pilot använde sig av sådan teknik och det var Quique Somenzini som flög med JRs senaste 2,4GHz radio. Bland merparten så ansågs 2,4Ghz vara för obeprövat för att sätta i en dyr F3A modell.

Elmotorerna kommer allt starkare i F3A. Ca 45% av startfältet använde elmotorer vilket kan jämföras med 25-30% i Frankrike 2005, och 1% i Polen 2003. Ser man bland enbart semifinalisterna så är elmotorn i kraftig majoritet. Tittar man bland finalisterna så flyger dock 7 av 10 förbränningsmotor. Jag vet inte vad man kan dra för slutsats av dessa siffror, annat än att i slutändan så är det piloten som trots allt avgör. Min personliga bedömning är att för första gången verkade eldrift vara prestandamässigt i nivå med metanolmotorn. Eldrivna modeller har alltid haft ett bra drag i vertikalerna, men saknat den effekt som krävs för att penetrera vind i blåsiga förhållanden. Batteritekniken har dock utvecklats och med den går det ta ut högre effekter. Fortfarande så har metanolmotorn övertaget om det är riktigt blåsigt, men skillnaden är betydligt mindre än den var för två år sedan. Populäraste elmotorn var tveklöst Hacker C50XL competition, följt av Plettenberg 30-10 EVO. På batterisidan så är det FlightPower som dominerar.

En intressant lösning som, mig veterligen, för första gången demonstrerats i F3A sammanhang, är användningen av två kontraroterande propellrar för framdrivning. Detta är ett sätta att minimera de negativa effekter som en propeller normalt har på ett flygplan. Dvs girande moment till följd av den spiralformade slipströmmen, vridmoment från motorn, gyroskopiska krafter etc. Två sådana system demonstrerades. En lösning från Singapore med två motorer som drev var sin propeller och en Tysk lösning med hacker motor som fördelade kraften till propparna via en växellåda. Den första såg jag aldrig flyga, men var enligt vad jag hörde från andra både undermotoriserad och högljudd. Hacker lösningen, som flögs av Sebastiano Silverstri, var en bättre lösning, men även den lite undermotoriserad. Vertikaldraget fanns där, men topphastigheten var inte riktigt tillfredställande. Jag måste dock säga att bromseffekten var mycket imponerande. Modellen höll en väldigt behaglig hastighet i nedåtvertikalerna. Silvestri höll över lag en väldigt jämn hastighet genom sina flygningar. Konstant, om än konstant för sakta i min smak. Modellen såg dock ut att spåra otroligt fint trots den lägre hastigheten, vilket påvisar att kontraroterande propellrar fungerar för att eliminera de ”snedvridningseffekter” som en vanlig propeller ger. Tyvärr så gav växellådan och propellrarna ifrån sig lite irriterande ljud. Hela lösningen förefaller vara en kompromiss för ljudet. För att undvika oljud från den interferens som sker mellan bladen, har propellrarna flyttats isär maximalt och roterar med ett lågt varvtal. Samtidigt har propellrarna givits en stor diameter och hög stigning (för att ge någon vettig dragkraft vid det låga varvet). Det kompromissar propellerns effektivitet, speciellt i högre farter. Jag tror den skulle må bra av mindre propellrar och mera varvtal, men då blir nog ljudet ett problem. Intressant utveckling är det i alla fall. Viktmässigt påstod Silvestri att den var precis identisk med en vanlig hacker och APC propp.

Modeller

Som vanligt på ett VM är det väldigt intressant att analysera vad som händer på modellsidan. Allt fler väljer färdigbyggda modeller från de större tillverkarna. Närmare 70% av alla modeller som tävlade var någon form av ARF:er. Denna utveckling ser jag som bra då det utvecklar sporten. Hur mycket sport skulle skidåkning vara om man behövde snida sina egna skidor?? Dels blir det enklare för nykomlingar att fåt tag i bra utrustning och dels så drar det till sig ett större industriellt intresse vilket öppnar upp för mer sponsring inom evenemang mm. Vem vet. Det kanske tom kan leda till att flygbolagen en dag accepterar en F3A kära som sportutrustning?

Lite förenklat sett fanns det på VM ARF modeller från 4 större tillverkade. Dessa är Compostite-ARF (Hongkong). X-treme Composite (Thailand), CA Models (Argentina), och OXAI (Kina). Utöver dessa så säljs även en del specialtillverkade ARF modeller från mindre firmor som tex ZN-Line.

C-ARF är väl av de flesta kända som tillverkare av större aerobatic och jet kärror, men de tillverkar numera F3A modellen Integral vilken var populär på VMet.

X-treme Composte är en utbrytningsfirma från C-ARF. Missnöje mellan personal och ledning gjorde att en del av de anställda startade ett nytt företag. De har flera F3A modeller i programmet, varav flaggskeppet är Proline konstruerad av Japanska landslagets Yuochiro Akiba. Företagets produktionschef är själv F3A flygare och deltog på VMet. Jag passade på att inspektera Proline modellen noga och kan konstatera att kvailten är det bästa jag har sett i helkompositkonstruktion. Möjligen lite tung i vingen, men annars ok.

CA Model är baserat i Buenos Aires och tillverkar en blandning av F3A modeller och konstflygmodeller av typ 3D eller IMAC. Företaget har totalt ca 30 anställda och levererar 40-50 modeller i månaden. Detta är en blandning av ARFer och byggsatser varav ca 50% är F3A relaterat.

OXAI från Kina är kungen bland ARFer. De producerar enbart F3A modeller och släpper inte ifrån sig annat än helfärdiga modeller. Deras kvalitets och prisklass ligger ett kliv uppåt jämfört med övriga. Företagets VD Roger Mao är en mycket ödmjuk människa som brukar vara med på VM. Han berättade bland annat för Ola att företaget har närmare 300anställda och förra året levererade de ca 270 ARF modeller. Dessa går nästan alla på export. Roger berättade för mig att Kina, trots sin storlek, inte har med än ett 30tal aktiva F3A piloter. Med andra ord ungefär som Sverige!

Dubbeldäckare har de senaste åren börjat användas av en del F3A piloter. De har i princip varken ökat eller minskat i popularitet utan det brukar finnas ett fåtal per mästerskap. 3 dubbeldäckare användes i Argentina. Det är Tetsuo Onda från Japan, vilken flyger med den specialtillverkade modellen Narlar, konstruerad av Giichi Naruke och producerad av den professionella byggfirman Nishioka. Kavliten, detaljrikedomen och finishen på denna är sagolik. Den andra dubbeldäckaren är Quique Somenzinis ”Euphoria”. Denna har ett fräckt utseende och är producerad som ARF av OXAI (blir din för ringa 3600€). Den modellen såg inte ut att flyga lika bra som Ondas Narlar, men Quique verkade uppenbarligen nöjd med den. Den tredje dubbeldäckaren var en ”Adventure” vilken också den är en ARF från OXAI och användes av en pilot i det Kinesiska landslaget. Fördelen med dubbeldäckare är att de har bättre lyft i knivegg och således kan vara fördelaktigare i avancerade rollande manövrar, men är generellt vindkänsligare. Jag ser personligen ingen nytta i att ha en dubbeldäckare, utan det verkar mest vara extra krångel med två vingar. I alla fall för de program som körs i grundomgångarna. En del menar dock att i de kommande finalprogrammen (F09 och F11) kommer det att vara fördelaktigare med dubbeldäckare, vilket jag till viss del kan hålla med om. Ett alternativ till dubbeldäckare, för att få mer auktoritet i knivegg, är att använda den så kallade T-vingen (CPLR design) eller vertikalt placerade fenor på vingarna, populärt kallade ”side force generators”.

Arrangemanget

Detta är mitt 3e VM, och om jag jämför med de tidigare två så var detta mindre lyckat i arrangemanget. Det var många saker som inte fungerade riktigt som man skulle ha önskat. Det kom dock inte som någon överraskning. Min fru, som ursprungligen kommer från Sydamerika hade förvarnat om att saker där borta inte organiseras lika noga som i tex Europa. Inget ont sagt om Argentinare. Det är ett underbart folkslag, men mentaliteten är rätt avslappnad och dagen tas lite som den kommer. Efter tävlingen fick jag dock höra att det funnits en del interna tvister inom arrangörsledningen vilket säkert påverkat arrangemanget till det sämre. I och med att jag faktiskt förväntade mig att de inte skulle fungera perfekt så kunde man oftast le åt de problem som uppstod. Invigningsceremonin tex var rätt kaotisk. Samordningen verkade vara fullständigt improviserad. Vid inmarschen fick Sverige ingen värd, ingen skylt och omnämndes aldrig i högtalarna. När vi kom fram till flaggan så hade den blåst ned och hamnat på halv stång. Vilken början! Vi kunde bara skratta åt saken.

Avslutningen var också en sak att minnas. Till allas stora förvåning så fungerade allt riktigt bra. Sverige fick tom en skylt att hålla i. Alla tal och gratulationer gjordes och när allt i princip var över så ville arrangören slå på stort med fyrverkerier. Ingen verkade dock ha kontrollerat vindriktningen och det hela slutade med att hälften av deltagarna fick fly fältet för att undgå rökförgiftning. Därpå avlutades det med 3D flygning över publik och parkering.

Efter VM

Efter VM så stannade Alionka och jag på en veckas välförtjänad semester i Buenos Aires. Man kunde tro att modellflyget skull vara över, men vi passade på att besöka fabriken för CA Models vilken ligger ca 20 min bilkörning från stadskärnan. Efter att ha pratat med Marcelo på CA Model skickades en taxi till hotellet. En ärgad man klädd i svart, med tatueringar , långt hår och örhängen hämtade sedan upp oss i lobbyn. Bilen var totalt omärkt och i dåligt skick. Hmm.. taxi skulle det vara?? Vi klev i alla fall på lite nyfiket. Han körde ut oss till en fattig förort där han tog betalt och pekade på en dörr där han sa att CA models låg. Området ser öde ut med skitiga gator och nersprejade fasader. Vi kliver av i alla fall och bilen åker iväg. Vad händer nu?? Med pengar på fickan, kameran och telefon i handen så känner man sig lite obekväm i denna situation. Lite lägre bort kommer ett ungdomsgäng gåendes och de sneglar på oss intresserade. Vi knackar på i alla fall på och efter lite väntan så kommer Marcelo. Innanför dessa anonyma lokaler så ligger faktiskt en fabrik. Otroligt! Verkligen kul att se detta. Fabriken jobbar med rätt enkla medel, men resultatet får väl ses som ok. Personalen är mestadels bestående av ungdommar. Miljöhälsoskyddsnämnden skulle nog ha vissa synpunkter om produktionen legat i Sverige, med tanke på att alla jobbar i ångor från epoxy, CA lim och foamskärning.

I fabriken träffar vi en lokal modellflygare som erbjuder oss lift hem till hotellet. Tro det eller ej om vi inte, istället för att åka hem, hamnar på ett av modellflygfälten som ligger utanför staden. Han ville bara visa. Jag möter där några lokala förmågor och återigen blir man oerhört ödmjuk över det vänliga mottagandet. En kul händelse var när de frågade vilken plats jag kommit på, och jag svarar jag 33. De sliter raskt upp sina listor som de har utskrivna och förvarar i fältlådan. ”Ha, jag känner dig sedan tidigare" hojtar en till. Du är ju Paysant-Le Roux! Lätt förvånad konstaterar jag att han blandat ihop mitt ranking nr med CPLRs startnummer (33). Vi skrattar gott över detta. Jag blir sedan ombedd att flyga en av herrarnas Extra 300 modeller. Vi skulle ju bara titta förbi en stund, men vist det kan ju vara roligt. Skönt med en förstående fru ibland. En annan visar stolt upp sitt flygplan som är klätt i Sveriges färger blått och gult. Förvisso beror färgerna på att det är samma som det populära fotbollslaget Bocca Junior har, men han berättar att dessa i sin tur har valt färgerna från den svenska flaggan.

Intryck

Hela Argentinaresan har varit en härlig upplevelse som lämnat många intryck. Några saker kommer vara förevigat i mitt minne.

• Trafiken var en rätt spännande upplevelse till en början. Filkörningen är rätt så ”adaptiv”. Finns det plats så används den. Trafikregler verkar lite improviserade också. Högerregeln funkade jättebra när jag körde. När jag promenerade och studerade andra bilar verkade dock vänsterregeln vara lika populär. Måste vara att min Corsa gett ett respektabelt intryck. Rött ljus betyder sakta in. En trafikförseelse kostar ca 200kr för en gringo, 40kr för en inföding (fråga Ola F), och man får inget kvitto. Bilprovning eller liknande existerar inte. En del bilar var helt otroliga att de faktisk rullade. Ramsneda, buckliga, rostiga och utan lampor. Ford Falcon glider fortfarande på gatorna om än Renault 12 är mer populär. Häst och vagn är inte ovanligt heller. Merparten är dock moderna bilar av typ Chevrolet eller Citroën etc. En bil som står utan lyktor längst fram på höger sida vid ett rödljus kan antingen, A. Svänga höger, B. Stå parkerad, eller C. Svänga vänster. Hur skall man veta?? Ok, alternativ C var kanske en överdrift, men man lärde sig att i alla fall inte ställa sig allt för nära bakom en bil i tron om att den skulle svänga, när den i själva verket var parkerad.

  Märkligt nog så fungerar trafiken trots det lite förvirrande systemet. Jag såg inga trafikolyckor på hela vistelsen. Efter att ha kört i några dagar så blev det faktiskt riktigt nöjsamt. Varje resa blev lite som GoCart! Global uppvärmning är det ingen som tänker på så det är bara att hänga med i rytmen. Ligger man bara först så har man mer svängrum.

• Boludo är ett bra uttryck. Fungerar både som hälsning mellan kompisar och som skällsord på andra trafikanter.

• En sak som verkligen gör intryck på en är den påtagliga fattigdomen. Argentina framstod till min förvåning som fattigare än jag inbillat mig. Jag har rest i Sydamerika förut, men har inte sett lika mycket fattigdom som här. På vägen ut till tävlingsfältet i Sauce Viejo så passerar man någon form av slumområde som de verkligen utblottade bor I. Här pratar vi plåtskjul utan ytterdörr. Detta ger verkligen distans till vad man håller på med. Att åka över halva världen för att tävla med modellflygplan känns närmast som ett hån mot dessa människor. Samtidigt får man ju säga att de trots allt tjänar på att turister kommer till området, men det känns som om man borde ha kunnat göra betydligt mer för dem än att bara dagligen observera misären genom vindrutan. Mitt missnöje efter min sistaflygning känns i efterhand verkligen som ett världsligt bekymmer jämfört med de dagliga bekymmer som dessa människor lever med. Vi lever i en kokong i Sverige.

• Vänligheten hos det Argentinska folket är värmande. Dels bland de andra modellflygare vi mötte, men även lokalbefolkningen som sådan.
  

• Maten var en upplevelse. Argentina är verkligen billigt när det gäller shopping och mat. I princip varje dag avslutade vi på en fin restaurang. Priset brukade hamna i klass med  Svensk snabbmat. Maten, och framförallt köttet de serverar, är utsökt. Parilla blev det många gånger vilket är en saftig blandning av grillade köttbitar.

• Tidsuppfattningen i Argentina är inte vad man är van vid. Får man beskedet vänta i 10 min, så kan man lägga på en faktor mellan 6-10.

• Hotellstandarden kan det vara lite si och så med. Vi hade valt en något högre standard med 4 stjärnor, men dessa stjärnor hade dalat för länge sedan. Förmodligen värderades hotellet i samband med dess invigning på 70 talet. Därefter hade nog ingen renovering skett. Att städpersonalen var hjälpsamma och städade bort mitt simkort till telefonen gav inga plus i kanten heller.

Lite diversebilder...

 
Slutligen måste jag säga att vilket otroliga upplevelser jag har varit med om tack vare modellflyget. Vilka människor man mött och vilka udda platser man besökt som man aldrig skulle ha sett under ”vanlig” turism. Vist kan det vara lite beigt ibland att man får slita sitt hår för att kunna representera sitt land på ett världsmästerskap, men efter de tävlingar jag varit ute på så måste jag säga att samtliga har varit väl värt besväret. Argentinaresan har med råge varit den mest givande. Vi får se om något i framtiden kan bräcka detta. Jag är inbjuden till tävling i Colombia vilket låter lockande.

Tack till Ola Fremming som lånat ut en del av bilderna.

David Lundström
MFK Bunten

 ...Tillbaka till sida 1